Hög igenkänning! Amelia
Det är stor igenkänning och jag skrattar åt glädjeämnen som hemodling, naturupplevelse, städning (!) och hopp om en framtid med mindre koldioxidutsläpp. /.../ Karantändagboken är kort sagt ett fint tidsdokument. Mats Almegård i Modern Psykologi
Jag tycker Lucassi fångar den märkliga dubbelheten i pandemitiden: det finns till att börja med en sorts lättnad i begränsningen, ett nyhetens behag. Sedan de ständiga bakslagen, upplevelser som går om intet. Vi blir alla mer eller mindre deprimerade, och en deppig kan inte lyfta en deppig vilket gör det svårt att vara en god vän i en pandemi . Ulrika Stahre i Aftonbladet
Lucassis dagbok skildrar allt från det dråpliga till det fasansfulla med sedvanlig finess och timing som man känner igen från hennes tidigare alster. Betyg 4 av 5. Andreas Mars, Shazam.se
Det är mars 2020. Myndigheterna har just uppmanat svenska folket att i möjligaste mån arbeta hemifrån. De flesta tror fortfarande att vi med gemensamma krafter ska kunna hålla den pandemi som nu sveper in världen i död och förödelse stången.
Serietecknaren Elin Lucassi är en av alla de som försöker hålla i, hålla ut och hålla avstånd. Hon är privilegierad, står varken i fronten på överfulla intensivvårdsavdelningar eller tvingas utsätta sig för fara på andra jobb. Men samma dag som hon och miljontals andra människor världen över uppmanas att bidra till att stoppa smittspridningen börjar hon dokumentera det som händer i serieform. Hon vet ännu inte att den karantändagbok hon påbörjar för att bearbeta det som sker ska komma att sträcka sig över hela 2020. Att ritblockets sidor i realtid ska fyllas med berättelser från Kina till Kärrtorp, berättelser som skildrar personlig förlust, panikkänslor och hur det i läge av kris inte längre går att blunda för samhällets grundmurade orättvisor.
Men dagboken kommer även berätta om en miljö som plötsligt får en chans att återhämta sig, om global solidaritet och den vanliga gråa vardagen som på något sätt alltid lyckas ta plats även i de mest omvälvande av tider.
Lucassis svartvita teckningar tecknar en allt tröttare vardag när vi börjar tröttna på skogspromenaderna med närmaste kompisen och att fira födelsedagar i sandlådan. Kanske är det så att vi inte kollektivt vill somna in i kollapsen? Kanske att vi börjar bli redo att se även djurhållningen på kinesiska marknader såväl som skidturisters resvanor som allas våra angelägenheter. Josephine Askegård, Arbetaren